Ni vet, vi sitter där i vår bekvämlighetszon. Här finns inget som kan gå fel. Här har vi kontroll. För en del är den där bekvämlighetszonen ganska stor och det är lätt att gå utanför den. För andra är den väldigt liten och att gå utanför ger ångest; hjärtklappning, illamående, darrighet, svettningar…
Jag tillhör den andra gruppen. Många av er tänker säkert ”nej, inte kan du, du som är så…”, ”social”, ”utåtriktad”, ”pratig” och ”glad” brukar vara vanligaste argumenten mot att jag skulle ha ångest. I vilket fall är det så. Och nu väljer jag att göra något som verkligen går utanför min bekvämlighetszon, jag erkänner att jag skriver. Inte bara här och på Facebook och sånt, utan mycket av det jag skriver kommer i form av poesi och ibland i form av låttexter (men de kommer ni nog aldrig få ta del av, av olika orsaker) och jag har bestämt mig för att samla det på ett mer organiserat sätt än i diverse block och på lösa papper här och där och eftersom det känns dumt att ha en blogg som ingen ens vet att den finns så kan ni ju få möjlighet att läsa. Om ni vill. Fast ni behöver ju inte och, det kan hända att jag tar bort det här sen. Och kanske bloggen.
Men ja… Välkomna.
zandrama 