Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Edvard Munch , Skriet, 1893

När en normal- eller högbegåvad person med npf (må så vara inom autismspektrat eller adhd eller annat, det spelar inte så stor roll) har ångest inför och under en aktivitet som hen väldigt gärna vill delta i, av olika orsaker, kan ett sätt att klara av aktiviteten vara att stänga av och gå in i sig själv, eller, om orsaken är mer uppenbar, undvika den orsaken. Det kan så klart leda till att personer som vill umgås med hen under aktiviteten bli ignorerade eller inte får kontakt på förväntat eller önskvärt sätt. Det är såklart inte personens mening men blir en konsekvens som drabbar de runt omkring och med lite otur drabbas den personen av tvivel och ångest och mår dåligt. Det här är dock absolut inte orsaker att tvinga personen att ställas inför orsaken till ångesten eller tvinga hen att umgås eller bete sig ”normalt” (hade hen kunnat det hade hen gjort det). När ångesten sen efter aktiviteten börjar släppa är det inte läge att direkt skuldbelägga eller ifrågasätta eller tala om vad personen har gjort fel, när hen har gjort allt i sin makt för att överhuvudtaget kunna delta. Hen är antagligen fullt upptagen med självförebråelser helt utan hjälp. Det bästa är att bara släppa det som du tycker hen gjorde fel och istället säga ungefär ”jag förstår att det där var sjukt jobbigt för dig, vad bra att du kunde vara med ändå”. 

Jag vet att normal- till högbegåvade vuxna med npf väldigt ofta uppfattas som ”normala” men inget kunde vara mer fel. Oavsett ålder måste de kämpa för att hänga med, för att avkoda, försöka förutsäga konsekvenser, förstå vad folk menar, försöka bete sig som förväntat och så vidare. Ofta tar en enda sån här dag lika mycket energi som en hel arbetsvecka för någon utan NPF. Men det här var inte egentligen grejen…När ångesten lättar efter aktiviteten och personen börjar ha kontakt med omvärlden igen är det oftast väldigt fumligt. Hjärnan är extremt trött. Hen går in i folk, snubblar på folks fötter, saknar avståndsbedömning, missar vad som sägs, kan inte ta in information, glömmer det som hände för två minuter sen. Hen kanske inte ens minns allt som hände på aktiviteten. Antagligen är hen extremt trött också, eventuellt illamående och riskerar att få extrem ångest, kanske panikångest, av vardagliga saker och hen kan med största sannolikhet inte ta några som helst beslut om nånting. Som utomstående eller anhörig är det bästa att försöka förstå och undvika att ställa krav. 

De allra flesta ser det här som ganska självklart när det gäller barn med NPF. Men vuxna. Vuxna, som uppfattas som relativt ”normala” förväntas klara av allt det här oavsett npf eller inte och har personen npf är det helt orimligt. Npf försvinner inte med åren, däremot är normal- och högbegåvade vuxna med npf ofta extremt bra på att dölja sina svårigheter och få folk runtomkring att tro att det inte är ett problem. Inget kunde vara längre från sanningen.
I alla åldrar är förekomsten av npf ungefär 10%. Det innebär att de finna överallt. De flesta med npf har någon form och grad av ångest. Det de, vi, vill ha är förståelse och stöd, inte krav eller uppmaningar att ”skärpa sig”, ”bita ihop” eller ”du kan om du vill”. Vi vill inte heller ha skuldbelägganden eller ifrågasättanden, det är vi väldigt bra på själva. All normal- och högfungerande vuxna vet hur de förväntas bete sig och agera, de kommer inte plötsligt säga ”Jaha!” förvånat och ändra sitt beteende för du för sjuhundrade gången påpekar samma sak, de vet redan. Försök bara visa förståelse. 

”Jag förstår att det var jättejobbigt för dig, jag är glad att du deltog. Kom så äter vi en glass.”

Eller kanske mer det bristfälliga, felaktiga och defekta, det som är långt ifrån perfekt, det misslyckade, det skitiga, jobbiga och dåliga. 

  
Hela tiden matas vi med det lyckliga, fina, perfekta, det som är fint, bra och positivt. Sociala medier filtrerar verkligheten på ett sätt som gör att vi tror att alla, alla utom jag, är sådär lyckade och perfekta och bra och duktiga och har det perfekta hemmet, den perfekta familjen, lagar den perfekta maten som är hemlagad, snygg, god och perfekt näringsrik. Vi får en bild av att alla som skriver, de skriver bara sjukt bra saker, alla som målar, sjunger, spelar, ritar och skapar bara gör perfekta grejer. Vi får en extremt skev bild av verkligheten. Ingen visar upp den där låten som är helt skev, fast det lät bra i huvudet, ingen visar upp tavlan som mest ser ut som bajs för att färgerna inte ville bete sig som en trodde och ingen lägger upp en text, dikt eller saga som bara blev blaha eller tappade poängen eller fick en massa nödlösningar. Ingen skulle lägga upp en bild på barn som äter micropizza för fjärde gången samma vecka vid ett stökigt köksbord. Men det är ju det här som är verkligheten egentligen, verkligheten bortom Facebook, Instagram och Twitter. Den verklighet man möter vid spontana besök, dem verklighet som vi alla skulle behöva se för att minska vår egen stress och våra egna krav, för vi ställer krav på oss själva utifrån hur vi tror att andra har det och hur vi tror att andra är och den filtrerade bilden som sociala medier ger oss får oss att tro att alla andra är perfekta. Vi skapar och ges, en bild genom sociala medier, där alla andra är så bra, duktiga och lyckade att vi tror att det bara är JAG som är misslyckad och dålig när egentligen de allra flesta är precis som du och jag; fulla med brister och felaktigheter och med ett, allt som oftast, rätt så stökigt hem.

Så för att balansera upp det här ska jag försöka att åtminstone nån gång i veckan publicera ett inlägg med sånt som inte är perfekt, som innehåller felaktigheter, fulhet, skitighet. Saker som är defekta, stökiga och jobbiga. Det kan vara bilder på julen som inte blev nedplockad i tid, lego överallt, stökiga bord. Det kan vara trasiga kläder, tråkig mat, oborstat hår. Det kan vara texter, bilder, teckningar, foton. Det kan vara precis vad som helst med förbehållet att det sticker ut från normen i sociala medier kring Den Perfekta Människan.

Jag utmanar alla att hänga på och använd gärna #reclaimthefulhet

Puss och kram och fram för med fulhet i vardagen!

Bokåret 2015

Jag har alltid varit en bokmal. Under tonåren var det inte ovanligt att jag läste nånstans mellan tre och tio böcker per vecka (jag gjorde väldigt sällan läxor). Sen kom vuxenlivet med jobb, plugg, barn och allt sånt och som för många slutade jag läsa nästan helt, dessutom var det så mycket annat som konkurrerade med lästiden  och när barnen väl sov var jag alldeles för trött för att läsa, dessutom kunde jag inte läsa i sängen eftersom det sov barn där, dessutom riskerade jag att inte somna förrän framåt tre-fyra-fem och det fungerar inte när barnen vaknar vid sex. 

De senaste åren har jag dock ofta haft en period varje år när jag har läst mycket igen, ofta under sommaren när det är lugnare i livet men under 2015 tog det fart på riktigt och nånstans i mitten av året satte jag upp målet att hinna läsa 20 böcker. Jag klarade det nästan. Boken jag höll på med i slutet av året läste jag klart på ungefär en halvtimme ett par dagar in på 2016. I år tänker jag ha 20 böcker som mål igen. Kanske hinner jag fler, kanske inte, jag har betydligt fler jag vill läsa iallafall.

 

Del av bokhylla och några böcker från 2015

 
Böcker 2015:

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag – Sara Ohlsson

Twilight #2-4 – Stephenie Meyer

Bree Tanners andra liv (Twilight #3,5) – Stephenie Meyer

Sörja för de sina – Kristina Sandberg

Liv till varje pris – Kristina Sandberg

Eld – Mats Sandberg

Nyckeln – Mats Sandberg

The Ocean at the End of the Lane – Neil Gaiman

Förr eller senare exploderar jag – John Green

The Hogwarts Library (Quidditch Through the Ages, Fantastic Beasts and Where To Find Them samt The Tales of Beedle the Bard) – J.K Rowling

Vi är inte såna som i slutet får varandra – Katarina Sandberg

Att Springa – Maria Sveland

Ursäkta att man vill bli lite älskad – Johanna Tydell

Monstrets dotter (De Utvalda #2) – Kristin Cashore

Jag ska egentligen inte jobba här – Sara Beischer

Hemligheternas rike (De Utvalda #3) – Kristin Cashore

Konsten att skapa en tjej – Caitlin Moran

Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp – Romain Puértolas

Ett år

IMG_9682

Idag är det ett år sen jag träffade den där människan som skulle visa sig bli en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Det dröjde ett tag innan vi blev tillsammans, innan vi valde att acceptera att vi ville betydligt mer än bara ses och ligga ibland.

Jag är så otroligt glad att vi träffades och jag är så glad för allt vi har. Jag hoppas att vi får väldigt många fler år tillsammans.

Jag älskar dig!

IMG_9738

Fotograf: Carina Hedlund

2015

IMG_8694

Nu med nytt år är det dags för en årskrönika. Det har varit ett omtumlande år på väldigt många sätt.

I januari träffade jag en fantastisk människa som så småningom blev min pojkvän. Han har under året hjälpt mig, stöttat mig och funnits där på så fantastiskt många sätt. Han har fått mig att utvecklas och orka kämpa lite till när det inte har funnits ens en gnutta energi kvar.

En stor del av året har jag varit helt eller delvis sjukskriven och den största delen av det har jag bråkat med vården. Om ett par veckor ska jag träffa en ny läkare och jag kan bara hoppas att han är av den sorten som lyssnar och vill sina patienter det bästa.

Jag fick i juni en varning om att jag hade varit sjuk alldeles för mycket och att jag inte kunde få en tillsvidareanställning då men att min provanställning skulle förlängas till och med februari 2016. I december fick jag veta att jag inte får en tillsvidareanställning.

Sommaren var nog en av de bästa på länge. Jag och några vänner hjälptes åt att flytta min syster från Luleå till Stockholm, det var svårt, det var tufft, fullkomligt vansinnigt, men samtidigt helt fantastiskt. Jag reste till London själv, något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag besökte Doctor Who Experience i Cardiff. Jag var på UrKult, Gruvpunken och Visfestivalen Kompledigt.

I november fick jag beviljad boendestöd och det är nog det bästa som har hänt. Det där att ha människor runt om som är till för att stötta mig och få mig att fungera och som står på min sida är helt fantastiskt. Förhoppningsvis betyder deras stöd att jag får lite ordning hemma under året som kommer.

Det här året har förändrat mig som person, fått mig att utvecklas och lära mig extremt mycket både om mig själv och om andra. På vissa sätt har jag säkert blivit mycket mer cynisk och bitter och jag har tappat förtroendet för stora delar av sjukvården, samtidigt tror jag att året har fått mig att kunna uppskatta små saker på ett helt annat sätt och jag har vuxit, oj vad jag har vuxit.

Jag har dessutom druckit massor av öl, det trodde jag aldrig att jag faktiskt skulle kunna säga att jag gillar. Samma sak med kaffe (åtminstone med en massa mjölk) men det undviker jag ändå eftersom jag blir väldigt hyperaktiv av det. Jag har läst en massa böcker, ritat massor och försökt skriva.

Summa summarum har 2015 både varit ett av de värsta och ett av de bästa åren i mitt liv.

 

Skärmtid

Till och från dyker de upp, diskussionerna om skärmtid och vikten av att begränsa skärmtiden och UMGÅS med sina barn och vikten av att LEKA istället för att sitta passivt vid en skärm.

Jag har egentligen bara en sak att säga;

  
Men för att vara lite mer konkret så är det väldigt svårt att förbjuda en sak utan att samtidigt erbjuda något annat. Vill en att barnen ska göra något annat än att sitta vid dator, iPad, telefon eller tv-spel så behöver de erbjudas något att göra istället, förslagsvis något som är mer lockande och lika utmanande. Japp, utmanande. Skärmspel ät ofta väldigt utmanande och utvecklar en hel del färdigheter.

Jag begränsar för övrigt inte mina barns bok-/lästid heller och kom inte och påstå att människor är mer aktiva när de läser.

(Bildkälla: The Mighty )

Man sitter där i godan ro och äter frukost med levande ljus, sådär idylliskt och mysigt (med pappershögar på halva bordet men de går ju att ignorera). Och plötsligt… Fönstrena är ju sjukt smutsiga!

Så det är bara att hämta fönsterputs och trasor.

Nånstans efter att jag torkade av insidan av fönstren plockade jag av ungefär hälften av frukostsakerna på bordet, de som skulle in i kylen.

Tack vare medicinen lyckades jag fortsätta skura fönstren.

Sen kommer det där ögonblicket när man inser att altandörren öppnas utåt och den naturliga följden såklart är att man står barfota i nattlinne och morgonrock på altanen och putsar fönster. I mitten av oktober. Tack och lov en relativt varm oktoberdag (nåja… 12 grader.).


(Bild från Healthline – 29 things only a person with ADHD would understand)