Skärmtid

Till och från dyker de upp, diskussionerna om skärmtid och vikten av att begränsa skärmtiden och UMGÅS med sina barn och vikten av att LEKA istället för att sitta passivt vid en skärm.

Jag har egentligen bara en sak att säga;

  
Men för att vara lite mer konkret så är det väldigt svårt att förbjuda en sak utan att samtidigt erbjuda något annat. Vill en att barnen ska göra något annat än att sitta vid dator, iPad, telefon eller tv-spel så behöver de erbjudas något att göra istället, förslagsvis något som är mer lockande och lika utmanande. Japp, utmanande. Skärmspel ät ofta väldigt utmanande och utvecklar en hel del färdigheter.

Jag begränsar för övrigt inte mina barns bok-/lästid heller och kom inte och påstå att människor är mer aktiva när de läser.

(Bildkälla: The Mighty )

Read Full Post »

Vistelsetid i förskolan

Jag kommer sticka ut hakan lite här och säkert göra en och annan irriterad.

En barnpsykolog hävdar att barn går för långa dagar i förskolan och att det behövs en reglerad maxtid för barn i förskolan. En representant för föreningen Enastående Föräldrar menar att detta riskerar att ytterligare marginalisera ensamstående föräldrar.

Båda dessa argument är definitivt valida och det finns säkert en och annan familj som skulle kunna korta sina barns dagar i förskolan om korta dagar ska ses som ett ideal att sträva mot. Många föräldrar skulle antagligen hävda att detta ideal redan finns och som medlem i ett antal förskolegrupper på Facebook ser jag ofta pedagoger diskutera huruvida föräldrar borde hämta tidigare och/eller lämna senare och hur synd det är om barn som har långa dagar i förskolan.

Men nu undrar jag, om pedagoger tycker synd om barn i förskolan, för att de är i förskolan, hur känner pedagogen inför sitt jobb då? Vårt uppdrag i förskolan är, bland mycket annat, att ge barnen en meningsfull vistelse och en väl avvägd dagsrytm. Det här är inget vi behöver en väldig massa pengar till eller fler personal eller färre barn, utan det här är något som varje pedagog, förskola och förskoleenhet behöver diskutera och som, i de allra flesta fall, går att ordna utan större problem om bara viljan finns. Det handlar om att ge barnen möjlighet att varva ner under vilan, men också, eller framför allt, det som brukar debatteras, nämligen morgon- och sena eftermiddagsrutiner. Om vi pedagoger tycker synd om barn som lämnas tidigt och/eller hämtas sent så måste VI se till att omstrukturera dagarna så det blir bra för de barn vi har i vår förskola. Vi kan inte, får inte och ska inte ifrågasätta, skuldbelägga och döma föräldrarna för att de har behov av att lämna sina barn hos oss.

I artikeln ovan menar representanten för föreningen Enastående Föräldrar att ett maxtak för vistelsetid i förskolan slår hårt mot ensamstående föräldrar. Jag kan komma på andra utsatta grupper också som skulle drabbas hårt; asylsökande familjer, familjer som kämpar för att kunna få ett liv i Sverige, låginkomsttagare, sjukskrivna, personer med olika funktionsnedsättningar, skuldsatta… Grupper som många föräldrar och familjer i förskolor runt om i landet tillhör, utan att vi pedagoger vet om det, eftersom ingen människa vill blotta sin utsatthet. Och för deras, och deras barns skull, måste vi i förskolan vara professionella och göra vårt jobb! Möt barnen på morgonen och eftermiddagen, skapa relationer till alla barn på förskolan och erbjud meningsfulla aktiviteter under hela dagen, från öppning till stängning, så gör vi skillnad!

Read Full Post »

Fettisdag

Semmelfrossa på semlor med nutellafyllning. Nomnom!

Read Full Post »

Organisera dagarna eller minimera stressen

Jag lyckas alltid ha för många bollar i luften samtidigt, eller som min körskollärare uttryckte det; ”du har ju typ ett VD-jobb” och han har en poäng.

Just nu sitter jag i styrelsen på vår förskola (föräldrakooperativ), försöker ta körkort, pluggar heltid, är gravid, har hus, 3 barn och en trädgård att ta hand om. Jag har också en katt och två akvarier och vill gärna hinna med att sticka och sy lite. Till på köpet är jag inte den mest stresståliga när jag är gravid, och dygnet har bara 24 timmar oavsett hur man vänder och vrider på det.

Förra veckan höll jag på att bryta samman av allt som behövdes göras och kanske framför allt för att jag inte kunde hålla rätt på det i huvudet.

Lösningen blev såklart en lista! För varje dag har jag skrivit en lista på saker som behöver göras och saker som är planerade.

För mig är listan till för att avlasta hjärnan, inte att nödvändigtvis göra klart allting. En stor fördel är också att man lätt ser vad som finns kvar till nästa dag, istället för att ägna en stor del av dagen till att fundera på vad det nu var som man hade tänkt fixa.

Listan inkluderar också saker som jag har bett min käre make att göra.

Idag har jag förresten äntligen fixat i ordning min och Vidars cyklar. Hurra! 🙂

Read Full Post »

Farlig bebis

Idag har han:

• Fått en stor klick lingonsylt i håret när han klättrade upp i diskmaskinen när Kalle plockade in i den

• Stått upp i barngungstolen utan att hålla i sig

• Gungat i barngungstolen så fort att den nästan har vält

• Klättrat upp på köksbordet

• Tagit av sig en (bajsig) vikblöja (med snappi) och blöjbyxa (med kardborre)

• Tagit av sig byxorna

• Nästan klättrat upp i HokusPokus-stolen

Pust.

Uppåt framåt!

Hoppas han får lite mer vett snart.

Read Full Post »

Children do well if they can

Barn uppför sig om de kan. Om de får möjlighet.

Tina Wiman skriver fantastiskt bra på sin blogg ”M som i underbar” om anpassning och försök att fungera som förväntat, om att försöka lyssna och fungera.

Jag kommer bära med mig det inlägget länge och försöka komma ihåg det när jag arbetar i förskolan. Tack Tina!

Read Full Post »

Jag vill gå i en montessoriskola!

Det utbrast Vidar, nybliven förskoleklassare, när vi pratade om att han kommer byta skola efter femman.

Nu står han i kö till Vasastans montessoriskola till höstterminen 2017. Om sex år börjar han högstadiet. Det är längre tid än han har levt, ändå känns det kort.

För övrigt är man liten när man inte har fyllt sex år när man börjar i förskoleklassen. Ett barn fyller år senare, men är längre. Jag tror att Vidar är näst kortast. Han har iaf funnit sig väl tillrätta och fått flera kompisar. De är arton barn i förskoleklassen med två pedagoger. Det känns bra, även om jag trodde att det skulle vara 10-12 barn.

Det svåraste är nog att vänja sig vid att Vidar och Svante är på olika ställen, än så länge är det jättejobbigt för båda och lite knöligt för oss föräldrar också. Om fyra år kan vi ha alla fyra på samma ställe, eftersom skolan har förskola från hösten det år barnet fyller fyra.

Read Full Post »

Min amningshistoria del 2

När jag gick igenom senaste inläggen såg jag att jag hade en följetong hängandes i luften. Här kommer del två i min amningshistoria.

Jag avslutade del ett med Vidars amningsavslut när han var nio månader. Efter det fick jag ett halvårs amningspaus innan Svante föddes i mars, precis i skarven vinter/vår.

Svante föddes med akutsnitt efter 19 timmars förlossningsarbete. Han bars direkt bort till barnbordet, trots att han skrek och mådde bra. Efter vägning och mätning fick jag upp honom på bröstet där han låg och tittade och slickade på bröstvårtan, han hann dock inte amma innan jag skulle iväg till uppvaket.

På uppvaket var det tomt, förutom jag, eftersom klockan var närmare midnatt.  Trots detta fick jag inte ha man och bebis hos mig. Efter en timme fick jag åka lite i förtid till bb där Kalle och bebisen väntade. Kalle var full av sugmärken på armen där bebisen hade försökt amma. Nu äntligen fick jag hålla ordentligt i min nyföding och han fick prova att amma, nästan tre timmar efter förlossningen.

Första amningarna gick bra, men det var svårt att liggamma och byta sida som nysnittad. Efter nästan två dygn fick vi komma hem. Jag hade fortfarande ont, även om det gjorde betydligt mindre ont än jag hade trott att det skulle göra efter ett snitt. Mjölken hade inte runnit till ordentligt än, men jag var aldrig orolig att den inte skulle göra det eftersom amningen hade gått så bra med Vidar.

Några dagar senare var vi tillbaka för PKU-test och vägning. Allting gick bra och Svante hade knappt gått ner nånting, han låg bara strax under födelsevikten.

Hemma strulade det desto mer med amningen. På dagarna gick det utmärkt och han ammade, ofta, ofta, ofta och däremellan ville han vara i famnen eller i sjalen. Han hade dock problem med för litet tag. På nätterna blev det en mardröm, Svante fick inget tag när han låg ner och jag var tvungen att vakna och sätta mig upp. Dessutom var jag tvungen att ta loss bebisen och få honom att ta nytt tag flera gånger varje amning eftersom det gjorde ont att amma. I tre veckor satt jag och grät på nätterna av trötthet för att jag inte fick sova. Tillslut ville jag ge upp, men jag hade lovat mig själv att ge amningen en månad, så jag fortsatte och när Svante närmade sig en månad lärde han sig att liggamma, och munnen hade växt, så jag fick sova på nätterna och behövde inte längre hjälpa honom ta nytt tag flera gånger varje amning. Helt plötsligt var amningen uthärdlig igen.

I två månader sov han hela nätter, ända fram tills vi var hos en vikarierande bvc-sköterska. Hon frågade om han sov hela nätter.
”Det beror på vad som räknas som hela nätter”, svarade jag
”23-06 ungefär”
”Ja, visst, det gör han.”
Det gjorde han en knapp vecka till. Sen började han vakna på nätterna igen, bebisar gör ju sånt. De flesta nätter ammade han 4-8 gånger, ibland mer, men sällan mindre. Det gjorde mig inget, jag sov igenom de flesta amningar, vaknade bara till för att byta sida och/eller dra upp bhn. Jag har alltid varit tvungen att sova med bh och amningsinlägg för att inte blöta ner sängen. Med Vidar hjälpte det i och för sig inte, då vaknade jag ofta i en sjö av mjölk.

Vid ett år ungefär pratade jag med en mammakompis och kom in på nattamning. Svante hade precis dragit ner amningen på natten och ammade oftast bara 3-4-5 gånger per natt. Hon frågade hur jag orkade, men för mig var det så skönt att oftast få sova åtminstone en timme mellan varje amning.

Några månader senare började jag plugga igen, och först då kände jag att nattamningen började bli påfrestande, så då började jag försöka sluta nattamma. Det tog några försök, men vid ungefär 1,5 år slutade vi nattamma. Vi fortsatte dock amma på dagarna, och fick en hel del kommentarer om det. Vi hade ju ammat betydligt längre än normen nu. De flesta kommentarer kom från min egen familj, vilket såklart gjorde det hela ännu jobbigare. Men tack vare en underbar internetfamilj, Sjalbarn, hade jag stort stöd i amningen och kände mig ändå aldrig udda. Jag gjorde det som passade mig, och oss, bra.

Hösten 2009 blev jag gravid igen. Svante fortsatte amma ett tag, men hans lite dåliga tag i kombination med ömma bröstvårtor gjorde att amningstillfällena blev färre. En dag, ungefär i vecka 12, tittade Svante upp från amningen och sa:
”Mamma, det finns ingen mjölk. Bebisen har druckit upp all mjölk!”
Precis som förra gången sinade mjölken när jag var  gravid. En den gör ju så.

Ett tag klarade jag av att torramma, med tillslut gjorde det alldeles för ont, så vi tog en paus, eller slutade. Tanken var att kunna ta upp amningen senare när brösten inte var lika ömma.

Pausen blev dock lång. Svante provammade lite, och hittade sugtekniken, ett knappt år senare. Den amningsperioden höll dock bara i sig en månad eller så.

Totalt ammade vi alltså i 2,5 år, plus en månad vid 3,5 år.

Nu ammar jag en 9-månadersbebis och har inte en tanke på att sluta amma på minst ett år. Den här gången har amningen flutit på helt utan problem, om man bortser från en period där jag hade tre rejäla mjölkstockningar på två veckor.

Read Full Post »

Tre läkarbesök på två dagar

Dagen började ju bra med en bebis som kräktes ner hela mig, så det var bara att ringa dagis och tala om att de två stora fick stanna hemma. Om det nu skulle vara magsjuka. Sen ta hand om en slö och trött bebis som inte ens ville amma.

Apoteket för alvedon och vätskeersättning (som var slut, men jag fick receptet, vad skönt det är med personal som vågar ge råd utanför ”handboken” ).

Återbesök på vårdcentralen för Svantes sår. Världens bästa läkare! Underbart! Fram för fler såna som pratar med barnet och verkligen tar sig tid att lyssna.

Till apoteket igen för lokalverkande antibiotikasalva och renässansspray.

Besök på närakuten i 1,5 timme för Knut som tack och lov piggade på sig under dagen. Domen blev virusinfektion (alltså förkylning) och att det antagligen precis hade eller höll på att vända.
Imorgon ska vi på jättesen sexmånaderskoll, men jag tror att jag måste avboka igen, för det ska nog till ett mirakel för att han ska vara tillräckligt frisk imorgon.

Read Full Post »

Min amningshistoria del 1

Det verkar som att en del har fått intrycket att min amningshistoria bara är guld och gröna skogar. Jag förstår att det ibland kan låta så, och därför tänkte jag dela med mig av min amningshistoria.

Man kan väl säga att den började redan när jag själv föddes. Jag förlöstes med urakut snitt och låg på neonatalen i två veckor eftersom jag drog ner mekoniumvatten i lungorna. Jag var pytteliten (2,6 kg, 48 cm, fyra dagar över tiden) och mamma och pappa blev dumförklarade av läkarna. Trots detta, och trots förlossningsdepression lyckades mamma amma mig i tre månader 1982.

Mina småsyskon är ammade i sex (1991) respektive 18 månader (1994), och bilden jag har med mig hemifrån är att 18 månaders amning är normalt och okej. Det tog mig nästan 22 år att inse att de flesta i Sverige inte ammar med är 6-12 månader.

När jag blev gravid med mitt första barn var jag 21 år och visste bara att jag ville amma. Hur länge var jag inte säker på och jag trodde, som många andra, att amningen bara ska funka. Gabriel dog dock i magen i v 33 och jag fick tabletter för att stoppa mjölkproduktionen efter förlossningen.

Under nästa graviditet, jag blev gravid redan tre månader efter första förlossningen, fortsatte jag läsa om amning. Runt vecka 20 hittade jag forumet på Sjalbarn där jag har lärt mig mycket om amning och föräldraskap. Jag började inse att min största rädsla, utöver att barnet skulle dö eller vara sjukt, var att inte kunna amma. Jag pratade massor om amning med min dåvarande barnmorska, Ann-Lis, på Lidingö mvc. Hon var fantastisk och bemötte mina frågor och vi la upp en amningsstrategi som egentligen gick ut på att jag skulle ge amningen minst en månad innan jag slutade om det inte skulle fungera. Där började jag också inse att amningen faktiskt är en kunskap som måste läras in av både mamman och barnet. Jag började också inse att jag gärna ville amma i minst 18 månader.

Så föddes Vidar en mörk och regnig novembereftermiddag. Det var strax innan första advent, 29 november. Förlossningen var hemsk, jag orkade inte och bebisen fastnade på vägen ut (skulderdystosi tror jag det heter när axlarna fastnar). Väl född låg han på min mage, blålila, och frotterades en kort stund innan de sprang iväg med honom. När de kom tillbaka skrek han i nästan en halvtimme (kändes det som, exakt tid vet jag inte) och jag började bli stressad över att amma. Tack vare ytterligare en fantastisk barnmorska slappnade jag av igen. Det enda hon sa var ”vänta lite tills han lugnar ner sig, så går det  nog bättre”.  Sen tog han tag och ammade och ammade och ammade var femte minut eller så. Vid midnatt var jag helt slut och satt i korridoren och ammade. En barnmorska frågade om de skulle ta honom en stund så jag fick sova. Jättegärna, svarade jag och gav Vidar till henne, sen gick jag och la mig och sov.

Jag hade turen med Vidar att få en bebis som tog ett riktigt bra tag kring brösten och som ammade effektivt. Redan efter två dygn rann mjölken till. Sugblåsor fick jag självklart, men annars funkade amningen perfekt. Åtminstone i några veckor, sen drabbade han av RS-virus. Jag tänkte aldrig att han sov mycket, små bebisar sover ju mycket. När vi kom in till Astrid Lindgrens barnsjukhus hade han gått ner i vikt, fyra veckor gammal. Jag blev beordrad att pumpa och försöka ge Vidar flaska. Jag kunde inte pumpa med deras pump (en stor elektrisk/mekanisk 1800-talspump på stativ som drog i brösten a la apotekets pump) utan fick ut kanske 20-40 ml på höger bröst och 5-10 ml på vänster bröst. ”Du har ingen mjölk” fick jag höra. ”Han ammar för lite” (-n mängd) fick jag höra ”han ammar för ofta”. ”Du måste glesa ut amningstillfällena”. ”Du måste pumpa, annars kommer du inte kunna fortsätta amma”. Allt möjligt som jag visste var fel fick jag höra. Vidar hade dessutom ingen aning om hur han skulle suga på flaskan, så han fick sond. Det är det vidrigaste man kan vara med om tror jag, när ens bebis får sond genom näsan ner i magen. Jag blev utskickad ur rummet när sonden hamnade fel första gången. Men skriken från Vidar, de kommer jag aldrig glömma.

”Jag sa ju att du inte hade nån mjölk” var det en sköterska som sa när jag kom med mina 10 ml mjölk från vänster bröst och när Vidar ammade därifrån och bara hade ammat 15 ml. Att han ammade ofta ofta ofta var det ingen som tog hänsyn till. Jag bröt ihop och grät och grät och grät och bad om att få sluta pumpa när en yngre sköterska kom in. Jag grät och förklarade att jag visste att mjölken inte skulle sina eftersom han ammade, även om han ammade för lite. Jag slapp pumpa, han fick ersättning istället. Och så skulle vi amningsväga, varje amning. Han ammade för lite, oftast bara 15-20 ml/gång. ”Han ammar för lite”, ”han ammar för ofta” ”glesa ut amningarna”. Vi amningsvägde, varje amning, tryck på klockan hela hela hela tiden. Sköterskor in och ut. Väga, amma, väga. Byta blöja, skrikande bebis, tryck på knappen, kommer de inte nångång, vänta, skrik, vänta, äntligen, väga, amma, väga… Jag bröt ihop och grät och grät och grät. Kan jag inte få väga själv? Okej då. Fylla i pappret, klockan, vikt före, efter och mängd. Jag visste inte att bröstmjölk och vatten hade samma densitet. väga, amma, väga, byta blöja, väga, amma, väga… Sen tog pappret slut och jag fortsatte på baksidan. En sköterska kom in. ”Han ammar för lite!”. Efter ett dygn räknade de ihop mängden. ”Oj! Han har ju ammat mer än han behöver!”. Det visste jag väl, varför lyssnar ingen?

Vidar helammades i fyra veckor, sen hamnade vi på ALB där han fick ersättning eftersom det behövdes. Ingen fullgången bebis får bankmjölk, det är den trista verkligheten. Jag mår än idag dåligt över hur vi blev behandlade och funderar ofta på hur många amningsrelationer personalen på ALB har förstört. Jag blir extremt ledsen när jag inser att de fem år senare arbetar likadant.

Vi återupptog aldrig amningen i den omfattning vi hade innan han blev sjuk, även om vi i princip helammade så fick han ersättning till och från och han lärde sig hur man gjorde med flaskan. Hade jag inte haft 18 månader på mig att lära mig om amning hade jag antagligen gett upp amningen där och då.

Vid två-tre månader började viktkurvan plana ut och min bvc-sköterska kommenterade det med att det nog var bäst att börja med ersättning eftersom han inte gick upp ordentligt. Väl hemma efter det besöket bröt jag ihop och grät och grät. Dagen efter ringde jag till vårt dåvarande bvc för att byta sköterska, men jag vågade aldrig prata med min första sköterska om vad som hade hänt. När vi besökte vår nya sköterska så pekade hon på viktkurvan och berättade att det var precis så där en viktkurva skulle se ut och förklarade om amningspuckeln. Det var första gången jag hörde om amningspuckeln.

Tillslut ammade Vidar i nio månader, varav 4 veckor helamning och 4,5 månader nästan helamning. Jag hade velat amma längre, men jag blev gravid igen när Vidar bara var 6,5 månad och sinade, vilket i kombination med nappen och vällingflaskan gjorde att han inte ville amma mer. Det kan låta som ett skönt och smärtfritt slut, och visst var det lätt att sluta amma på det sättet, men jag hade sett fram emot att få syskonamma och ville verkligen amma i minst 18 månader, så det tog lång tid innan jag kunde acceptera att det var så här det blev.

Read Full Post »