Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Edvard Munch , Skriet, 1893

När en normal- eller högbegåvad person med npf (må så vara inom autismspektrat eller adhd eller annat, det spelar inte så stor roll) har ångest inför och under en aktivitet som hen väldigt gärna vill delta i, av olika orsaker, kan ett sätt att klara av aktiviteten vara att stänga av och gå in i sig själv, eller, om orsaken är mer uppenbar, undvika den orsaken. Det kan så klart leda till att personer som vill umgås med hen under aktiviteten bli ignorerade eller inte får kontakt på förväntat eller önskvärt sätt. Det är såklart inte personens mening men blir en konsekvens som drabbar de runt omkring och med lite otur drabbas den personen av tvivel och ångest och mår dåligt. Det här är dock absolut inte orsaker att tvinga personen att ställas inför orsaken till ångesten eller tvinga hen att umgås eller bete sig ”normalt” (hade hen kunnat det hade hen gjort det). När ångesten sen efter aktiviteten börjar släppa är det inte läge att direkt skuldbelägga eller ifrågasätta eller tala om vad personen har gjort fel, när hen har gjort allt i sin makt för att överhuvudtaget kunna delta. Hen är antagligen fullt upptagen med självförebråelser helt utan hjälp. Det bästa är att bara släppa det som du tycker hen gjorde fel och istället säga ungefär ”jag förstår att det där var sjukt jobbigt för dig, vad bra att du kunde vara med ändå”. 

Jag vet att normal- till högbegåvade vuxna med npf väldigt ofta uppfattas som ”normala” men inget kunde vara mer fel. Oavsett ålder måste de kämpa för att hänga med, för att avkoda, försöka förutsäga konsekvenser, förstå vad folk menar, försöka bete sig som förväntat och så vidare. Ofta tar en enda sån här dag lika mycket energi som en hel arbetsvecka för någon utan NPF. Men det här var inte egentligen grejen…När ångesten lättar efter aktiviteten och personen börjar ha kontakt med omvärlden igen är det oftast väldigt fumligt. Hjärnan är extremt trött. Hen går in i folk, snubblar på folks fötter, saknar avståndsbedömning, missar vad som sägs, kan inte ta in information, glömmer det som hände för två minuter sen. Hen kanske inte ens minns allt som hände på aktiviteten. Antagligen är hen extremt trött också, eventuellt illamående och riskerar att få extrem ångest, kanske panikångest, av vardagliga saker och hen kan med största sannolikhet inte ta några som helst beslut om nånting. Som utomstående eller anhörig är det bästa att försöka förstå och undvika att ställa krav. 

De allra flesta ser det här som ganska självklart när det gäller barn med NPF. Men vuxna. Vuxna, som uppfattas som relativt ”normala” förväntas klara av allt det här oavsett npf eller inte och har personen npf är det helt orimligt. Npf försvinner inte med åren, däremot är normal- och högbegåvade vuxna med npf ofta extremt bra på att dölja sina svårigheter och få folk runtomkring att tro att det inte är ett problem. Inget kunde vara längre från sanningen.
I alla åldrar är förekomsten av npf ungefär 10%. Det innebär att de finna överallt. De flesta med npf har någon form och grad av ångest. Det de, vi, vill ha är förståelse och stöd, inte krav eller uppmaningar att ”skärpa sig”, ”bita ihop” eller ”du kan om du vill”. Vi vill inte heller ha skuldbelägganden eller ifrågasättanden, det är vi väldigt bra på själva. All normal- och högfungerande vuxna vet hur de förväntas bete sig och agera, de kommer inte plötsligt säga ”Jaha!” förvånat och ändra sitt beteende för du för sjuhundrade gången påpekar samma sak, de vet redan. Försök bara visa förståelse. 

”Jag förstår att det var jättejobbigt för dig, jag är glad att du deltog. Kom så äter vi en glass.”

Read Full Post »