Vistelsetid i förskolan del 2: ”Det var bättre förr”

Varför har barnen i förskolan längre dagar idag än för 20 år sen?

Denna fråga ställdes i en facebookgrupp och det är naturligtvis en relevant fråga på många sätt. Psykologen i artikeln jag länkade till i mitt förra inlägg om vistelsetid oroade sig över barnens allt längre dagar i förskolan och att många barn går 50-55 timmar/vecka i förskolan. Samma bild har många pedagoger och den sprids flitigt både muntligt och skriftligt på internet, i personalrum och även bland föräldrar. Men stämmer den här bilden?

Enligt Skolverkets föräldraundersökning 2012 (2014) var barnens genomsnittliga närvarotid 31 timmar/vecka år 2012. 31 timmar per vecka är ungefär 6 timmar per dag, fem dagar per vecka vilket inte är farligt långa veckor, de flesta skulle nog hålla med om att det är helt okej veckor; barnen är med under hela dagen, äter lunch, vilar, äter mellanmål och går sen hem och hinner vara med sina föräldrar. Enligt många pedagoger och enligt artikeln jag länkade till i mitt förra inlägg om vistelsetider har dock barnens veckor blivit längre och utgångspunkten i det här inlägget är just den, barnens veckor i förskolan har blivit längre. Tyvärr finns det inte nationell statistik om barns närvarotider i förskolan tidigare än 1999, så jag får använda den statistiken, trots att det bara är 16 år sen. Skolverkets rapport 203 – Barns omsorg (2001) är den rapport som skrevs baserad på Skolverkets föräldraundersökning 1999 och enligt denna rapport var den genomsnittliga vistelsetiden i förskolan för barn 1-5 år 31 timmar per vecka, det vill säga samma som år 2012. Går jag in och tittar lite närmare på siffrorna i Skolverkets tabeller visar det sig att ungefär 13% av barnen i förskolan har längre veckor än 41 h år 2012 och motsvarande siffra för 1999 är 10%. Samtidigt är det ungefär 18% av barnen som år 2012 går färre än 15 timmar/vecka medan det år 1999 är ungefär 10% som gör det. Sammanfattningsvis är den genomsnittliga vistelsetiden alltså densamma år 1999 och år 2012, dock går fler barn både längre och kortare veckor år 2012 än 1999. Trots detta är uppfattningen hos både pedagoger och media att vistelsetiden för barn i förskolan har ökat markant de senaste 20 åren.

Det här är det intressanta tycker jag, hur vår subjektiva uppfattning om verkligheten får oss att tolka verkligheten i överensstämmelse med vår uppfattning, det vill säga, har du en uppfattning om att något är på ett visst sätt kommer du förstärka det du upplever som stämmer med din uppfattning och förminska det som går emot din uppfattning. I de fall denna uppfattning är dominerande i samhället (en dominerande diskurs) kan man prata om kulturell dominans (Young, J. (1999)) som då riskerar att osynliggöra och marginalisera olika grupper helt enkelt beroende på att de och/eller deras beteende inte stämmer med den dominerande diskursen. Det är ganska enkelt att anta att eftersom vi har en uppfattning om att barn har längre veckor i förskolan idag än förr, är det också vad vi ser när vi tittar på vår verksamhet, siffrorna från Skolverket ger dock en annan bild.

Någonting som påpekas både 1999 och 2012 är det faktum att barns närvarotider är beroende på om föräldrarna är sammanboende eller inte, föräldrars utbildningslängd, om föräldrarna är arbetslösa och huruvida barnen har flera syskon eller ej. Det är också skillnad i närvarotid i förskola respektive familjedaghem. Barn till ensamstående föräldrar samt föräldrar med högre utbildning har generellt längre vistelsetid än barn till sammanboende föräldrar och föräldrar med som längst gymnasial utbildning. Med andra ord kan säkert pedagoger i välbärgade medelklassområden ha barn med generellt längre vistelsetider än pedagoger som arbetar i mer social utsatta områden, vilket också gör att dessa pedagogers generella uppfattning om barns vistelsetider med stor sannolikhet kommer skilja sig åt.

Slutsatsen jag kan dra av detta är egentligen enbart att det förvisso är något fler barn som går längre veckor i förskolan idag än 1999 men samtidigt är det också fler barn som går riktigt korta veckor vilket gör att den genomsnittliga vistelsetiden för barn i förskolan inte har ökat. Att vi upplever att många barn går längre veckor har antagligen med vår egen subjektiva uppfattning, samhällets diskurser och vart vi arbetar att göra men också att fler barn idag är inskrivna i förskolan än det var 1999, vilket gör att det rent numerärt blir fler barn med långa veckor.

Jag måste också erkänna att jag blev väldigt förvånad över att den genomsnittliga vistelsetiden inte skiljde sig åt alls mellan 1999 och 2012 och att det därigenom tog betydligt längre tid att skriva det här inlägget och dessutom blev något helt annat än jag hade tänkt från början.

---

Skolverket (2001) Skolverkets rapport 203: Barns omsorg. Tillgång och efterfrågan på barnomsorg för barn 1-12 år med olika social bakgrund. Stockholm: Liber.

Skolverket (2014) Rapport 392: Föräldrars val och inställning till förskola och fritidshem. Resultat från föräldraundersökningen 2012. Stockholm: Liber.

Young, J. (1999) The Exclusive Society: Social Exclusion, Crime and Difference in Late Modernity. London; Thousand Oaks: Sage Publications. ISBN 0-8039-8151-1

Read Full Post »

Att utmana sig själv

Ni vet, vi sitter där i vår bekvämlighetszon. Här finns inget som kan gå fel. Här har vi kontroll. För en del är den där bekvämlighetszonen ganska stor och det är lätt att gå utanför den. För andra är den väldigt liten och att gå utanför ger ångest; hjärtklappning, illamående, darrighet, svettningar…

Jag tillhör den andra gruppen. Många av er tänker säkert ”nej, inte kan du, du som är så…”, ”social”, ”utåtriktad”, ”pratig” och ”glad” brukar vara vanligaste argumenten mot att jag skulle ha ångest. I vilket fall är det så. Och nu väljer jag att göra något som verkligen går utanför min bekvämlighetszon, jag erkänner att jag skriver. Inte bara här och på Facebook och sånt, utan mycket av det jag skriver kommer i form av poesi och ibland i form av låttexter (men de kommer ni nog aldrig få ta del av, av olika orsaker) och jag har bestämt mig för att samla det på ett mer organiserat sätt än i diverse block och på lösa papper här och där och eftersom det känns dumt att ha en blogg som ingen ens vet att den finns så kan ni ju få möjlighet att läsa. Om ni vill. Fast ni behöver ju inte och, det kan hända att jag tar bort det här sen. Och kanske bloggen.

Men ja… Välkomna.

skriva ~ sudda

Read Full Post »

Vistelsetid i förskolan

Jag kommer sticka ut hakan lite här och säkert göra en och annan irriterad.

En barnpsykolog hävdar att barn går för långa dagar i förskolan och att det behövs en reglerad maxtid för barn i förskolan. En representant för föreningen Enastående Föräldrar menar att detta riskerar att ytterligare marginalisera ensamstående föräldrar.

Båda dessa argument är definitivt valida och det finns säkert en och annan familj som skulle kunna korta sina barns dagar i förskolan om korta dagar ska ses som ett ideal att sträva mot. Många föräldrar skulle antagligen hävda att detta ideal redan finns och som medlem i ett antal förskolegrupper på Facebook ser jag ofta pedagoger diskutera huruvida föräldrar borde hämta tidigare och/eller lämna senare och hur synd det är om barn som har långa dagar i förskolan.

Men nu undrar jag, om pedagoger tycker synd om barn i förskolan, för att de är i förskolan, hur känner pedagogen inför sitt jobb då? Vårt uppdrag i förskolan är, bland mycket annat, att ge barnen en meningsfull vistelse och en väl avvägd dagsrytm. Det här är inget vi behöver en väldig massa pengar till eller fler personal eller färre barn, utan det här är något som varje pedagog, förskola och förskoleenhet behöver diskutera och som, i de allra flesta fall, går att ordna utan större problem om bara viljan finns. Det handlar om att ge barnen möjlighet att varva ner under vilan, men också, eller framför allt, det som brukar debatteras, nämligen morgon- och sena eftermiddagsrutiner. Om vi pedagoger tycker synd om barn som lämnas tidigt och/eller hämtas sent så måste VI se till att omstrukturera dagarna så det blir bra för de barn vi har i vår förskola. Vi kan inte, får inte och ska inte ifrågasätta, skuldbelägga och döma föräldrarna för att de har behov av att lämna sina barn hos oss.

I artikeln ovan menar representanten för föreningen Enastående Föräldrar att ett maxtak för vistelsetid i förskolan slår hårt mot ensamstående föräldrar. Jag kan komma på andra utsatta grupper också som skulle drabbas hårt; asylsökande familjer, familjer som kämpar för att kunna få ett liv i Sverige, låginkomsttagare, sjukskrivna, personer med olika funktionsnedsättningar, skuldsatta… Grupper som många föräldrar och familjer i förskolor runt om i landet tillhör, utan att vi pedagoger vet om det, eftersom ingen människa vill blotta sin utsatthet. Och för deras, och deras barns skull, måste vi i förskolan vara professionella och göra vårt jobb! Möt barnen på morgonen och eftermiddagen, skapa relationer till alla barn på förskolan och erbjud meningsfulla aktiviteter under hela dagen, från öppning till stängning, så gör vi skillnad!

Read Full Post »

Ett nytt kapitel

 

Det är väl dags för det. Eller en uppföljare kanske, helt utan att ens presentera mellanbiten. Det får bli upp till din fantasi att återskapa det som hände däremellan. En del kommer säkert lysa igenom i nya inlägg men resten är upp till er.

I uppföljaren har huvudpersonen heltidsjobb, barnfri tid, vardagspussel, exmake och halvstora barn. Hon har fortfarande för lite tid, för mycket att göra och alldeles för höga krav. Hon har fått större förståelse för sig själv och är bättre på att säga nej. Hon har nya vänner och gamla vänner och vänner hon träffar alldeles för sällan. Hon dansar, sjunger, skriver och skapar, så länge ingen ser eller hör. Hon lever ett, till ytan, ganska ordinärt vuxenliv men drömmer om att bryta sig loss från det eviga ekorrhjulet och bli självförsörjande i en kollektivby.

Välkommen tillbaka min nygamla blogg.

(Soundtrack: Nick Cave and the Bad Seeds ~ Murder Ballads)

Read Full Post »

Två år senare

Av en slump gick jag in här och inser att min blogg lever sitt eget liv trots att jag inte har skrivit någonting på nästan exakt två år.

Är det dags för ett nytt kapitel?

Read Full Post »